Jag har alltid haft fobi för skräckfilm. Alltid varit så otroligt lättskrämd och livrädd för skräckfilmer. Min mamma och pappa var alltid så gulliga och sa att när man blir " stor" så vet man att det inte är verkligt och då vågar man titta, men inte. 30 år och fortfarande lika jävla rädd.
Min första skräckfilm var "Djurktjyrkogården" Stavas det så? När jag gick i 6 klass och vi hade videovaka så skulle vi titta på den och skräcken sitter fortfarande i. Inte filmen i sig utan Victor Pascow, rollen som den "snälla" sitter i så hårt. Kan fortfarande vakna kallsvettig om natten av denna figur! ( Googla på detta namnet så förstår ni varför!)
Inatt är det "skräcknatt" i Big Brother huset och det är den ena skräckupplevelsen efter den andra! Fy fan! Jag ska krypa ner under täcket och försöka drömma om vackra drömnmar...
( Men tanken att begrava mina missar på djurkyrkogården för att de ska vakna till liv har slagit mig...)
Ja bildmässigt så googlade jag på en bild men höll allvarligt talat på att få ett hysteriskt bryt så detta inlägg blir bildlöst, för allas bästa!

Sov gott!

Att sola i bikin på allmän plats är inte min favoritsyssla. På vår bakgård har jag hittat en mysig liten gräsplätt där ingen ser mig. Runt omkring finns några buskar, tvättstugan och några spegelblanka fönster. Soliga dagar så ligger jag där i bikini och läser och bara njuter av att vara själv.
Idag fick jag en hemsk upptäckt! Efter 7 år med samma solställe. Jag fick följa med en kompis till hennes jobb på Swedbank. Kul att se bankens "baksida" tänkte jag. Och baksida, det var det, det vill jag lova. Bankpersonalens utsikt var min solplätt. Ja ni kan ju tänka er hur det kändes. Där har jag legat i lugn och ro och trott att jag varit ensam. Nej då, hela Swedbaks personal har fått sig en kik!
I sommar blir det solning på balkongen...


( Bild lånad från www.google.se)

Har alltid tyckt att det är lite scary med vind. På vinden gömmer man allt som man inte vill visa i sitt hem. På vinden knaprar råttorna på ens grejer. Inför en flytt så är ju ialla fall en vindsrensning nödvändig. Det är vad jag har pysslat med i helgen... Tack o lov så har vi en container som tillhör huset, där man kan slänga mycket saker. Efter min rensning så har vi nog fyllt stora delar ev en stor container. Och mer lär det bli!
Man tror att en 2 rummare på 57 kvadrat inte kan rymma så mycket, men ack så fel jag har haft! Herre jäklar vad skit jag har samlat på mig under alla åren!
Nu slänger jag ut allt gammalt och tar in allt nytt, i min nya stora lägenhet!
Inflytt 2 maj! Wiiii vad skoj!
Önskar bara att Kompis och Ovän fått följa med upp. De skulle älskat balkongen...

Kram till er!

KL 20.30 släckte jag ner. Tände några ljus och njöt av tystnaden och mörkret. Dock så blev jag så irriterrad på grannarna som, hade varenda lampa tänd! Hur svårt kan det vara att släcka ner en timme om året? Blir morrande arg!
Tänk på miljön!

Idag har jag shoppat en ny soffa! En riktigt stor sådan. När jag sätter mig i den så pekar mina tår rakt upp. Så skönt. En riktig sovsoffa!
På vägen hem mötte jag en kompis som jag inte träffat på länge. Berättade att jag skulle flytta och det skulle hon med. Till lägenheten på andra sidan gatan, från min nya. Vi kommer nu att ha balkongerna mitt över varandra och kommer att kunna prata med varandra! Häftigt! Gäller att ha kläderna på när man går runt i lägenheten nu...

Hoppas ni har en bra dag!

För tre månader sedan så avlivade jag min fina katt Kompis! Sorgen är fortfarande olidlig och det gör så ont varje dag. I torsdags så vaknade jag av att min andra katt Ovän, låg med sin nos mot min näsa. Eftersom jag var ledig så låg jag kvar och njöt av den kalla kattnosen mot min näsa! Efter ett tag steg Ovän upp och jag började planera att stiga upp och äta frukost. Hör hur Ovän går på lådan. Kort efter hör jag ett hjärtskärande kattskrik. Han slänger sig på golvet och andas fruktansvärt konstigt. Tungan hänger utanför och hans hjärta slår så fort. Hans ögon är svarta och hårt uppspända.  Min man får panik och när jag ser katten så kan jag bara konstatera att han håller på att dö! Jag vet inte hur det gick till, men jag vet att Niklas springer för att hämta en bil och jag lyckas få på mig kläder och få in Ovän i en kattbur! Ringer till vår ordinarie veterinärstation där de svarar snäsigt att det inte finns någon veterinär på plats! I ren panik ringer jag 118 118 och ber om att bli kopplad till närmsta veterinär! Den stackars tjejen som svarade gjorde vad hon kunde och önskade mig lycka till! Fick tillslut tag på en veterinär som var på akutbesök, men sa att det bara var att åka in till stationen. Jag fick nr till stationen och förklarade snabbt att jag hade en katt på väg som höll på att dö! Niklas , min man frågade var 10 sekund om katten fortfarande levde! Väl framme fick jag känslan av att jag såg dåligt. Jag hade glömt både glasögon och väska hemma! Stormar in på veterinärstationen med Ovän. Blir direkt invisad på ett rum och en fantastisk tjej, veterinären kommer direkt. Att Ovän lider är det ingen tvekan om och när Anna, veterinären försöker lyssna på hans hjärta så går det inte, för det bara "bubblar" i honom och han börjar bli blå om nosen!
Jag hör Niklas fråga om det finns någon chans att kunna rädda honom, men hon bara skakar på huvudet. Niklas och jag har en överenskommelse att hur mycket vi än älskar våra djur så ska de aldrig behöva lida och det var bara att nicka mot varandra för att besluta att han skulle slippa lida! Han fick en spruta i magen. Jag tyckte det tog otroligt långt tid och Ovän kämpade så. Niklas höll honom hårt och bad honom sluta hålla emot. Det var en helt overklig stund. Tillslut somnade vår älskade Ovän in....
2 underbara katter på 3 månader. Vårt hem är så otroligt tomt. Mitt hjärta värker. Jag kan inte fatta att mina älskade katter inte finns längre!

Mina älskad!
Min Kompis!
Min Ovän!

Min vardag känns overklig utan er!