På middag...
Sen gick jag ut och väntade på att min mamma kom och hämtade mig.
Om man nu har en värdeful släktklenod, varför använder man den till middag med 4 barn, 6 vuxna och två fula röda stearinljus?
Godnatt!
Underbar Tomte!
Av tomtem fick jag:
Armband med Berlock från Thomas Sabo
2 pyjamasbyxor från Polarn & Pyret.
2 tröjor från Gina Tricot.
Insspelningsbar DVD med stor Hårddisk.
Säsong 1-4 av Dr Quinn.
3 månaders garageplats i värme för min lilla bil.
Svart klänning.
Påslakan med söta apor på.
Trosor.
Epilator.
CD skiva- Så mycket bättre.
Diverse krämer för kropp och fötter.
Leggings.
Tandborstmuggar.
6 filmer. * The Back up plan, * Baksmällan, * Hachico, a dog stoy, * SATC 2, * Valentines day, * Starstruck.
Juldagen var underbar! Fantastiskt sällskap! Kände mig så fin i min nya klänning och mitt fina armban! Och så kär! Ibland är livet underbart!
KRAM
God...
Min bästa klapp hittills är att min mamma och pappa ordnat en parkeringsplats i ett varmt garage i tre månader. Efter några timmar såg man till och med vilken färg min lilla bil har. Härligt. Tack mamma och pappa!
Nu blir det bädden några timmar innan det blir olika besök och julklappsöppning. Jag älskar julafton!
Men jag saknar min älskade Kompis...
GOD JUL!
Paus!
Efter en härlig helg med julfest och kompisfest så såg jag fram emot en härlig och ledig söndag med mina vänner. Men säg den lycka som varar. Mina svärföräldrar kom på besök. Kalla kårar och kyliga rysningar... Och mina känslor var inte fel. Kaffet var svagt, golvet var kallt och min hembakade chokladbeskvi fick ätas med sked.
Paus var mitt enda förslag! Paus från julen, paus från städandet, paus från familjen, paus från allt! Ja helt enkelt paus! Från och med nu och sen en ny utvärdering om en månad!
Mitt liv är nu i paus helt enkelt! Spännande!!! 
Tåg.
Jag har fobi för kommunala färdmedel. Jag tycker det är obehagligt och det ger mig smärtor i magen. Igår var det dax för mig att bege mig 11 mil iväg till min skola och det var inte en chans att jag skulle kunna köra, med all snö på vägarna, så jag skulle åka tåg för första gången på 15 år. Först när jag hoppar på så känns det helt ok. Lite varmt och skupmigt, men känslan av att klara det kom. Tills vi kom till Ronneby, där hoppar det på massa människor och hela kupén fylldes. Sist på tåget kommer en kvinna, med två barn, kanske 10 och 6 år gamla, påpälsade med kläder och packning som att de skulle flytta och aldrig mer kunna köpa något nytt. Och var har de platsbiljett? Jo, självklart där jag sitter! Vi är nästan i Bräkne-Hoby innan de har funnit sig tillrätta i säterna. Sen börjar det. Host host host, snörvel snörvel snörvel. Att hålla för munnen är tydligen inte moderna längre, för det vara bara att hosta rakt ut. Och sitta still? Nej varfördå? Och när man kan sparka på mig som sitter mittemot med de skitiga små vinterkängorna... Och självklart ska man väl ha lite godis kl 07.30 på morgonen? Jadå, polkagrisen tystade dem iallafall i 30 sekunder. Efter det var det dax för klementiner... och sen skulle det ju pysslas. Målarböcker och annat skit slängdes upp på bordet. Jag kan säga att det var en befrielse att få hoppa av i Kristianstad! Nästa gång blir det bilen!
Idag har Kompis varit död i en vecka, känns som år! Tomhet!!! 
Att gå vidare.
Som en bearbetning har jag varit och handlat julklappar till min familj från Kompis. En liten glaskula, som det snöar i när man vänder på den. I glaskulan sitter en ängel. Denna lilla ängel ska få sitta på sängborden hos de som älskade Kompis mest.
För det är just vad Kompis är just nu, en lycklig liten ängel-katt som klättrar i träd i Körsbärsdalen i Nangijala och får mat och kel av min mormor! All min kärlek till dem!
Dagen efter...
När jag vaknade idag så ville jag inte stiga upp. Jag vaknade av att min man grät i köket och det gör så ont i mitt hjärta! För att hitta någon mening med dagen så bestämde jag mig för att leta upp fina bilder på Kompis som jag kan göra en fin fotoram med. En hedrande tavla, brevid en katt som jag fått av min mormor!
Men minnerna kommer och tårarna rinner.
Älskade lilla katt!
Det känns som att hjärtat ska gå i tusen bitar! Som en handboll, full med ångest sitter i mina andningsvägar och vägrar låta mig andas normalt.
Jag hörde en gång att om man blundar hårt och önskar något riktigt mycket så händer det, men nej, Jag har försökt, Kompis kommer inte tillbaka!
Min älskade Kompis!
Sista tiden har hon tappat vikt men enligt veterinären så har det varit maten vi gett henne! Vi har försökt haft is i magen men idag gick det inte mer, jag ringde för att boka en tid till veterinären och det blev på måndag! Efter att jag lunchat med min kompis så kände jag på mig att detta kommer inte att bli bra och jag ringde veterinären igen. Jag fick komma direkt! Där blev det blodprover, rtg och undersökning. Sen var beskedet klart, fanns ingenting att göra! Kompis skulle inte få följa med oss hem mer! Jag bryter ihop och hyperventilerar! Min älskade lilla katt!
Min älskade katt skulle avlivas!
Jag håller henne stenhårt i min famn och är hysterisk! Jag gråter så jag kan inte kontrollera mig! Veterinären kommer med en spruta och Kompis kryper om möjligt ännu närmre mig. Jag har henne hud mot hud och när hon somnar så har hon sin nos mot min hals! Och så sitter vi länge... Min älskade katt fick somna hos mig! Efter ett tag får jag lägga henne på bordet så att veterinären får lyssna på att hennes hjärta verkligen har slutat att slå. Tyvärr får vi se att det kommer blod ur nosen och får lägga papper under hennes huvud! Men min vackra vackra Kompis! Jag går sönder av sorg! Mitt hjärta klarar inte detta! Det gör så ont i mig! Min älskade älskade Kompis!
