Jag har fobi för kommunala färdmedel. Jag tycker det är obehagligt och det ger mig smärtor i magen. Igår var det dax för mig att bege mig 11 mil iväg till min skola och det var inte en chans att jag skulle kunna köra, med all snö på vägarna, så jag skulle åka tåg för första gången på 15 år. Först när jag hoppar på så känns det helt ok. Lite varmt och skupmigt, men känslan av att klara det kom. Tills vi kom till Ronneby, där hoppar det på massa människor och hela kupén fylldes. Sist på tåget kommer en kvinna, med två barn, kanske 10 och 6 år gamla, påpälsade med kläder och packning som att de skulle flytta och aldrig mer kunna köpa något nytt. Och var har de platsbiljett? Jo, självklart där jag sitter! Vi är nästan i Bräkne-Hoby innan de har funnit sig tillrätta i säterna. Sen börjar det. Host host host, snörvel snörvel snörvel. Att hålla för munnen är tydligen inte moderna längre, för det vara bara att hosta rakt ut. Och sitta still? Nej varfördå? Och när man kan sparka på mig som sitter mittemot med de skitiga små vinterkängorna... Och självklart ska man väl ha lite godis kl 07.30 på morgonen? Jadå, polkagrisen tystade dem iallafall i 30 sekunder. Efter det var det dax för klementiner... och sen skulle det ju pysslas. Målarböcker och annat skit slängdes upp på bordet. Jag kan säga att det var en befrielse att få hoppa av i Kristianstad! Nästa gång blir det bilen!

Idag har Kompis varit död i en vecka, känns som år! Tomhet!!!