Varje morgon när jag vaknar så förundras jag över att allt fortsätter som vanligt, även om Kompis inte finns mer. Konstigt nog så känns det lite enklare för varje dag. För ett par dagar sedan så trodde jag att jag aldrig skulle kunna skratta igen, men det har jag faktiskt gjort. Första gången jag skrattade så fick jag dåligt samvete, precis som att jag inte fick lov att skratta, men det var en befriande känsla. Det sägs att tiden läker alla sår och jag tror nog att det tillslut kan bli så. Ärret som finns kvar kommer att vara ett vackert minne och en påminnelse om det som en gång fanns.
Som en bearbetning har jag varit och handlat julklappar till min familj från Kompis. En liten glaskula, som det snöar i när man vänder på den. I glaskulan sitter en ängel. Denna lilla ängel ska få sitta på sängborden hos de som älskade Kompis mest.
För det är just vad Kompis är just nu, en lycklig liten ängel-katt som klättrar i träd i Körsbärsdalen i Nangijala och får mat och kel av min mormor! All min kärlek till dem!